”Tyskungen” av Camilla Läckberg vs. ”Dubbelgångaren” av Frederick Forsyth
Som politiker har jag svårt att få tid över till att läsa böcker, oftast blir det på sommarsemestern men ibland kan jag läsa något kapitel då och då resten av året. Inte sällan läser jag flera böcker parallellt för att få variation, en bok åt gången tråkar oftast ut mig. För några dagar sedan gick min bil sönder och står inne på verkstad för reparation, och då kan det åter bli tillfälle att läsa på bussen, en vana som jag hade när jag bodde i Stockholm. Inget ont som inte för något gott med sig… Redan ikväll kanske jag får fortsätta läsa den spännande boken “Dubbelgångaren”. Hoppas att den kan ge mig glädje några bussturer till innan den tar slut…
I somras började jag läsa fem böcker, två av dem tycker jag är värda att kommentera på bloggen.
Camilla Läckbergs bok Stenhuggaren var en spännande bok som fängslade en riktigt bra, och fick en att ligga och läsa på stranden i Grekland tills solen gick ner. Så jag började läsa hennes bok Tyskungen med förhoppning om en lika underhållande historia. Tyskungen läste jag regniga dagar när jag var i mina föräldrars sommarstuga, och visst var även denna bok spännande. Men mitt i boken fick jag nästan en chock, där drog hon in aktuell partipolitik med statistik ifrån valet 2006 blandat med hennes stereotypa beskrivningar av nynazister och kvinnliga polisflator. Ni förstår säkert vilket parti hon på ett subtilt och omotiverat sätt drog in i ett sammanhang där den kvinnliga homosexuella polisen kommenterade hur hemska nynazister är. Det var inget mindre än Sverigedemokraterna såklart!
Hennes böcker är spännande, men detta fick mig att tappa lusten att läsa. Visserligen tyckte jag hela tiden att stora delar av hennes böcker var jobbiga att läsa eftersom hon ständigt och vid upprepade tillfällen klagade på hur hemskt det var att vara småbarnsförälder. Detta var speciellt irriterande i Stenhuggaren, men spänningen efter att få reda på nästa intrig fick en att läsa vidare. Visserligen förmodar jag att det säkert kan vara jobbigt ibland att vara både kvinna och småbarnsförälder, men varför använda en serie böcker för att skriva av sig sin frustration över hur hemskt det är att vara kvinna och småbarnsförälder? Det hade hon kunnat göra i mejl till någon väninna, eller över telefon med sin mor. Om inte det räcker så finns det psykologer och terapi, men Läckberg valde bokformen för att dumpa över sin frustration till andra. Böckerna utmärker sig också genom upprepade fikastunder och genom flertalet stereotypa personligheter, allra främsta bland ”de onda” eller ”misstänkta brottslingarna”, och genom en uppenbar svårighet hos författaren att sätta sig in i vissa personers situation och tankesätt, t.ex. religiösa, kvinnor som självmant avstår från att skaffa barn, förvärvsarbetande män, nynazister, rika och företagare. Sedan lägger hon ibland in kvinnliga tankar och känslor hos män, t.ex. hos den manlige huvudfiguren, polismannen och gullige maken, Patrik Hedström. Grammatik och språk tycks inte heller vara hennes starka sida. Jag störs inte av det personligen eftersom jag gått större delen av min skolgång utomlands, men en bekant som är utbildad lärare och dessutom översatt flertalet böcker klagade på hennes dåliga språk och brist på korrekturläsning. Trots dessa brister och uppenbart slarv för att prångla ut boken snabbt, så lyckas författaren fånga en och få en att vilja läsa kapitel efter kapitel.
I tyskungen som till stor del handlar om nazism märker man väldigt tydligt av ointresset hos författaren att sätta sig in i nynazisters rasistiska och konstiga syn på människor och samhället. Vid upprepade tillfällen för hon ut budskapet att dessa människor vill göra det enkelt för sig genom att vara rasister och inte har genomtänkta ideologier. Men det är precis tvärtom, det är alla vi andra som är enkla, kan en svart och en vit ”para sig” och få barn så tycker vi det är okej. Medan nynazister har komplicerade ideologiska system för att värdera vem som får ”para sig” med vem, för att inte störa evolutionen och försämra rasens gener. Snacka om komplicerade regler, där handlar det inte bara om att bli kär och att klara av att hantera relationen.
Hade hon bemödat sig om att gå in på rasisternas hemsidor och läsa i några timmar hade hon lätt förstått att de inte alls har en enkel och simpel ideologi utan en rätt komplicerad sådan.
Nu blir boken ett uttryck för politisk korrekthet som på ett så ytligt sätt som möjligt beskriver nynazister, och inte minst tar Läckberg politiskt korrekta poäng bland mediaetablissemanget genom att nämna vårt parti bland dessa tomtar.
Jag tycker det verkar som om Camilla Läckberg satsar på att snabbt få ut dåligt genomarbetade böcker i en rask takt, troligtvis med syfte att de ska bli en TV-serie inom en inte alltför avlägsen framtid. Spänning och politisk korrekthet tycks vara det viktiga.
Kort resumé:
http://www.bokrecension.se/9137129953
http://www.boksidan.net/bok.asp?bokid=5430
Men nu vill jag nämna en annan bok, en bok som i många stycken är totala motsatsen till Läckbergs böcker. Den enda likheten är väl att det är spännande böcker som handlar om brott, men där slutar likheterna.
Sommarens riktiga vinstlott bland böckerna blev Frederick Forsyths ”Dubbelgångaren” (originaltitel ”The Afghan”). Här kan man tala om en bok som knappast är politisk korrekt i Sverige, men troligtvis politisk korrekt i länder som själva råkat ut för muslimsk terrorism nyligen som t.ex. Storbritannien, Spanien, Pakistan, Israel, Irak, Danmark, Frankrike, Indonesien och USA.
Boken känns genomarbetad, åtminstone den första halvan och författaren har ansträngt sig mycket med att kolla upp bakgrundsfakta för att göra boken mer trovärdig. Detta är något helt annat än Läckbergs hafsverk. Forsyth vet vad han skriver om, och han gör det väldigt väl, oavsett om han skriver om militärer, nationell säkerhet, terrorism, eller islam. Boken är mycket spännande och otroligt fängslande, och här irriterar man sig inte på fel utan tvärtom fascineras över att den är väl genomarbetad. Idén med en västerländsk dubbelgångare till en Afghan känns lite långsökt, även om han är mörk och uppväxt i ett muslimland, men det är inget emot Läckbergs långsökta historier med osannolika mördare som alla dyker upp i området kring lilla Tanumshede vid västkusten. Hur många mord sker det per år i Tanumshede? Troligtvis nära 0 i snitt. Hur många infiltratörer har USA och deras bundsförvanter i muslimska extremistkretsar? Troligtvis en hel del, speciellt Israel och USA är kända för att jobba på detta sätt.
Dubbelgångaren handlar om terrornätverket Al-Qaida och en brittisk överste, Mike Martin, som ska infiltrera nätverket för USAs räkning.
En klantig ny rekryt i Al-Qaida har använt sig av en högt uppsatt ledares mobiltelefon för att ringa ett samtal, en telefon som USA och dess samarbetspartner Pakistanska säkerhetspolisen spanat efter. Pakistanska polisen gör entré i lägenheten där telefonen använts, och skottväxling utbryter, men Al-Qaida-ledaren vägrar ge sig levande och hoppar mot en säker död från höghuset. De hittar dock information om ett stort kommande terrorattentat, och så är boken igång… Spännande bok, men enligt flera läsare är detta inte en av författarens bästa, pga vissa osannolika saker som sker senare i boken. Jag berättar inget för att inte förstöra spänningen. Detta är en författare som jag kommer att köpa fler böcker av, det är en mycket duktig författare som dessutom skriver thrillers om intressanta och dagsaktuella ämnen som muslimsk terrorism.
Kort resumé:
http://www.bokrecension.se/9100119571