David Kronlids blogg

Svenska Dagbladet har idag en jämförelse mellan de olika riksdagspartiernas syn på modermålsundervisning.

Alla partier i riksdagen var positiva till modersmålsundervisning, men i varierande grad. Partierna åt vänster var mer positiva. Jag kan inte låta bli att kommentera ämnet lite grann…

Min uppväxt som invandrarbarn/utlandssvensk
Jag har bott utomlands i ca 10 år, i 5 olika länder, och har aldrig erbjudits skattebetald modersmålsundervisning. Det mesta av min grundskoletid (7år) gick jag i fransk skola, i flera olika länder. Det var givetvis svårt som 8-åring att lära sig ett nytt språk så det gick lite knackigt i början, men det dröjde inte längre än 3 år innan jag avancerat till att bli bland de bästa i klassen i de flesta ämnen, och det höll sedan i sig resten av tiden. I den franska skolan fick man betyg tidigt, så det gick att mäta tydligt hur väl man presterade. Mot slutet av tiden i fransk skola, i “högstadiet”, så hade jag dessutom avancerat och blivit bland de 3 bästa i klassen på fransk grammatik och rättsstavning. Faktum var att bland de bästa 4 i rättsstavning så fanns 3 utländska killar och en fransk tjej. Ingen av oss invandrarungdomar hade fått någon modersmålsundervisning i skolan.

Modersmålsundervisning påstås ge bättre betyg i andra ämnen
Men en del politiker och journalister i Sverige argumenterar för att det skulle vara bevisat att modersmålsundervisning gör att invandrarbarn lär sig bättre svenska. Det hänvisas till “experter” eller “forskning”, men jag har aldrig sett källhänvisning till någon specifik forskning eller till någon öppen statistik, ej heller till någon namngiven expert. Tillåt mig tvivla på denna “forskning”, som lika väl kan vara framställd på uppdrag av något av riksdagspartierna själva, kanske socialdemokraterna eller vänsterpartiet. Det kan lika gärna vara en vänsterpartist som “forskat” och tolkat statistik godtyckligt för att få fram önskat resultat. Men som vår ibland klarsynte utbildningsminister Jan Björklund säger om “forskningen”: “rapporten visar inte något annat samband än att duktiga elever får bra betyg”. Ibland är han klok, för att vara folkpartistisk minister är han en himla bra sådan…
Tänk om jag och mina två andra utländska klasskamrater på högstadiet hade fått modersmålsundervisning, då kanske någon hade tolkat det som att vi presterade bättre på proven tack vare att vi läst skattebetald modersmålsundervisning? Vi hade kunnat bli politiskt korrekta exempel att visa upp i statistiken och i intervjuer… Lyckligtvis är fransmännen inte lika naiva som svenska politiker och samhällsdebattörer, och erbjöd inte detta slöseri med skattemedel.

Extra svenskaundervisning mer logisk lösning
Om man vill att invandrare ska bli duktigare i skolan, så är den logiska lösningen att ge dem extra svenskundervisning. För det viktigaste för att kunna integreras i det svenska samhället är ju svenskakunskaperna och kunskapen om svensk kultur och svenska uttryck. Hur annars ska man kunna bli bättre på att förstå vad läraren säger? Hur ska man annars kunna samarbeta med klasskamrater i grupparbeten? Hur ska man senare kunna sköta ett jobb utan goda svenskakunskaper?

Vad säger folket att deras skatter ska gå till?
Som politiker förundras jag över hur sällan de regerande frågar skattebetalarna (folket) vad de tycker deras pengar ska gå till. Varför undersöker man inte vad de tycker är rimliga offentliga utgifter? Jag tror inte att många vill att deras pengar går till kostsam modersmålsundervisning åt invandrarbarn, samtidigt som deras egna barn får gå i överfulla klasser eller bli misshandlade på rasterna därför att skolan inte har råd med tillräckligt med personal. Är modersmålsundervisning viktigare än kvalitén på skolmaten, närheten till en lokal skola, och en trygg och vacker inlärningsmiljö? Modersmålsundervisning borde vara det första att skära ner på i dåliga tider, eftersom det inte gynnar samhället nämnvärt. Tvärtom det motverkar med stor sannolikhet integrationen genom att befästa och förstärka skillnader mellan olika grupper baserat på etnicitet.

Svensk politik extremt utmärkande
Det är inte många länder i världen som erbjuder modersmålsundervisning. Och det är inte första gången som Sverige är rätt ensamma om att ha en åsikt. Det talas ibland om att Sverige är “landet lagom”, men det gäller definitivt inte i politiken.
Inom politiken utmärker sig Sverige tvärtom genom att vara väldigt extremt, och gå från den ena extremismen till den andra. På 1920-talet röstade Sveriges riksdag igenom socialdemokraternas motion om att införa ett rasbiologiskt forskningsinstitut. Därmed blev Sverige det första landet i världen att införa denna extrema företeelse, man hann till och med före nazityskland! Rasismen höll i sig i flera decennier. Samtidigt behandlades homosexuella, utvecklingsstörda och andra med avvikande beteende illa. Sedan svängde det från ena extremen till den andra, men svensk politik förblev lika avvikande ur internationella mått mätt. Sedan 1970-talet har Svergie haft en i särklass extrem invandringspolitik, där vi tar emot tiotusentals varje år som sedan levt på bidrag i utanförskapsområden. Sammanlagt har vi runt en miljon invandrare boende i Sverige, vissa av dem integrerade och med jobb, men många lever fortfarande i utanförskap och på skattebetalarnas bekostnad. 1994 beslutades att homosexuella skulle ges möjlighet att ingå någon form av samboförhållande, kallat registrerat äktenskap. Ett i särklass extremt beslut i världen. 2002 beslutades att homosexuella ska kunna adoptera, trots att barnpsykologer slog larm om att det kunde vara skadligt för barnen. Tala om extrem politik!
När det gäller utvecklingsstörda, så har det däremot gått från en extrem till ett mer lämpligt förhållande. Överslaget där har inte varit lika stort, även om de har gynnats framför andra grupper. Till exempel behandlas de bättre än många äldre som får sitta inne framför TV:n dagarna i ända utan möjlighet till dagliga utomhuspromenader. Och de får bättre levnadsförhållanden än en del sjukskrivna. Ekonomiskt får de det mycket bättre än studenter. Men när det gäller utvecklingsstörda så tycker jag den nya positiva behandlingen av gruppen är helt rätt, men det är djupt orättvist att en del av våra äldre som arbetat och betalat skatt inte får bättre levnadsvillkor, eller en del av våra sjukskrivna som tidigare arbetat och betalat skatt, eller vårt lands många studerande som skuldsätter sig vid universiteten.
Alla svenskar borde få det bra i Sverige, varför ska vissa grupper i samhället gynnas framför andra vid fördelningen av samhällets utgifter? Och varför ska mer skattepengar läggas på invandrare än på svenskar? Modersmålsundervisning är just en sådan oviktig utgift som leder till ökade utgifter för invandrare. Kraftigare subventioner i sjukvården och tandvården för asylsökande än för svenskar är ett annat exempel på en sådan orättvisa. Inte nog med att svenskar arbetar och betalar skatt, dessutom är egenavgiften högre för oss. Vissa landsting har dessutom valt att erbjuda skattesubventionerad vård till illegala invandrare (av vissa kallade “gömda flyktingar”), människor som alltså stannat i Sverige trots utvisningsbeslut.

Egentligen kan man tycka att hela världen borde få det lika bra som i västerlandet, men det skulle kräva att alla länder väljer att satsa på företagsamhet, utbildning, och industrialisering, så att hela världen blir rikare. Västerlandets skattepengar räcker inte till att subventionera mindre företagsamma länders välstånd, så det skulle krävas ett rejält uppsving i arbetsmoral i en del länder om de ska komma ikapp. Med biståndsarbete och utbildning kan vi hjälpa de länder som vill utvecklas. Men invandring råder inte bot på problemen med fattigdom i världen. För varje invandrare som kommer hit sänks välfärden för oss svenskar, då är det rimligt att invandrare inte dessutom ges förmåner som vi svenskar inte har.

Just nu pågår en intern omröstning i partiet om vilka som ska stå på valsedeln till Europaparlamentsvalet.

Jag är själv en av kandidaterna till EU-valsedeln så vill jag passa på att berätta lite om mig själv och om mina politiska värderingar och åsikter.

Jag är 31 år och bor i Örebro kommun ihop med min fru. Vi träffades i Stockholm, och har varit gifta sedan 2003. Därefter bodde vi i Papua Nya Guinea där vi sysslade med biståndsarbete. Jag höll datorkurser och min fru sysslade med vård och hälsoundervisning. Sommaren 2005 flyttade vi till Örebro, och jag engagerade mig därefter politiskt. Efter hängivet engagemang i valrörelsen 2006, fick vi i Sd skörda frukten av vårt arbete. Det blev 3 mandat i landstinget, och mandat i 8 av länets 12 kommuner. Sedan januari 2007 har jag arbetat som oppositionsråd i landstinget. I februari 2008 valdes jag sedan till distriktsordförande. 2007 blev jag också invald som ersättare i partistyrelsen, och sitter fortfarande med.

När jag 2005 sökte bland svenska partier, så var ett av kriterierna för det parti jag skulle gå med i att det skulle vara EU-kritiskt. Alternativt att det skulle gå att driva en EU-kritisk linje i partiet utan att tystas ner. Eftersom Sverigedemokraterna var EU-kritiska, drev en konservativ linje, och dessutom var emot den stora invandringen av bidragstagare, så föll valet på det partiet. Jag tycker dessutom att partiet är ett bra komplement till övriga partier i svensk politik.
Den stora bristen på kompetent folk i Sd gjorde givetvis att jag tvekade. Men jag tänkte samtidigt att det enda sättet att råda bot på det problemet är att fler sådana som mig ställer upp i val, så jag bestämde mig för att kandidera för partiet.

Även om jag allra helst skulle vilja att Sverige går ur EU, så har jag många åsikter och frågor jag skulle vilja driva i EU så länge vi är med.

Här är en lista på några frågor jag gärna skulle vilja driva i Europaparlamentet om jag blev invald:
- Högre nationell frihet, nej till överstatlighet
- Nej till Turkiskt EU-medlemskap, som skulle innebära ytterligare invandring och stora säkerhetsrisker
- Införa offentlighetsprincipen i EU, för att öka insyn och förhindra korruption
- Minskad onödig byråkrati i EU, nej till överstatliga regler om arbetstider, frukter, m.m.
- Ja till miljövänligare drivmedel, och utfasning av fossila bränslen
- Låga skatter i EU
- Ansvarsfull och effektiv ekonomisk politik
- Effektivt använda skattepengar
- Ökat samarbete kring forskning i Europa, inom t.ex. medicin, socialt arbete, omsorg, näringslivsutveckling, teknik
- Nej till genetisk modifiering
- Samordning av flyktingmottagning i EU, gärna med asylmottagningsverksamheten utanför EUs gränser
- Ökat biståndsarbete, med flyktingläger nära tredje världens oroshärder
- Ökat biståndsarbete, med inriktning på företagande, utbildning och demokratisering
- Militär intervention vid folkmord och etnisk rensning, men eventuellt även vid krig som orsakar stora flyktingströmmar till EU
- Stopp av EU-biståndspengar till korrupta diktaturer, terroriststater och terrororganisationer. Så länge EU ger konstgjord andning åt terroristregimer (som PLO eller Hamas) så kommer de inte lägga ner sina vapen och sluta fred med Israel. Inga EU-pengar till projekt, skolor eller organisationer som förespråkar folkmord, jihad eller antisemitism.

Här är en lista på några EU-relaterade frågor jag gärna skulle vilja driva i riksdagen om jag blev invald:
- Sverige ut ur EU
- Lägre svensk avgift till EU (så länge vi är med)
- Nej till EU-president
- Nej till Lissabonfördraget
- Vid utträde ur EU, fördela en stor del av den forna årliga EU-avgiften till svensk landsbygd och svenska bönder

Som politiker har jag svårt att få tid över till att läsa böcker, oftast blir det på sommarsemestern men ibland kan jag läsa något kapitel då och då resten av året. Inte sällan läser jag flera böcker parallellt för att få variation, en bok åt gången tråkar oftast ut mig. För några dagar sedan gick min bil sönder och står inne på verkstad för reparation, och då kan det åter bli tillfälle att läsa på bussen, en vana som jag hade när jag bodde i Stockholm. Inget ont som inte för något gott med sig… Redan ikväll kanske jag får fortsätta läsa den spännande boken “Dubbelgångaren”. Hoppas att den kan ge mig glädje några bussturer till innan den tar slut…

I somras började jag läsa fem böcker, två av dem tycker jag är värda att kommentera på bloggen.

Camilla Läckbergs bok Stenhuggaren var en spännande bok som fängslade en riktigt bra, och fick en att ligga och läsa på stranden i Grekland tills solen gick ner. Så jag började läsa hennes bok Tyskungen med förhoppning om en lika underhållande historia. Tyskungen läste jag regniga dagar när jag var i mina föräldrars sommarstuga, och visst var även denna bok spännande. Men mitt i boken fick jag nästan en chock, där drog hon in aktuell partipolitik med statistik ifrån valet 2006 blandat med hennes stereotypa beskrivningar av nynazister och kvinnliga polisflator. Ni förstår säkert vilket parti hon på ett subtilt och omotiverat sätt drog in i ett sammanhang där den kvinnliga homosexuella polisen kommenterade hur hemska nynazister är. Det var inget mindre än Sverigedemokraterna såklart!

Hennes böcker är spännande, men detta fick mig att tappa lusten att läsa. Visserligen tyckte jag hela tiden att stora delar av hennes böcker var jobbiga att läsa eftersom hon ständigt och vid upprepade tillfällen klagade på hur hemskt det var att vara småbarnsförälder. Detta var speciellt irriterande i Stenhuggaren, men spänningen efter att få reda på nästa intrig fick en att läsa vidare. Visserligen förmodar jag att det säkert kan vara jobbigt ibland att vara både kvinna och småbarnsförälder, men varför använda en serie böcker för att skriva av sig sin frustration över hur hemskt det är att vara kvinna och småbarnsförälder? Det hade hon kunnat göra i mejl till någon väninna, eller över telefon med sin mor. Om inte det räcker så finns det psykologer och terapi, men Läckberg valde bokformen för att dumpa över sin frustration till andra. Böckerna utmärker sig också genom upprepade fikastunder och genom flertalet stereotypa personligheter, allra främsta bland ”de onda” eller ”misstänkta brottslingarna”, och genom en uppenbar svårighet hos författaren att sätta sig in i vissa personers situation och tankesätt, t.ex. religiösa, kvinnor som självmant avstår från att skaffa barn, förvärvsarbetande män, nynazister, rika och företagare. Sedan lägger hon ibland in kvinnliga tankar och känslor hos män, t.ex. hos den manlige huvudfiguren, polismannen och gullige maken, Patrik Hedström. Grammatik och språk tycks inte heller vara hennes starka sida. Jag störs inte av det personligen eftersom jag gått större delen av min skolgång utomlands, men en bekant som är utbildad lärare och dessutom översatt flertalet böcker klagade på hennes dåliga språk och brist på korrekturläsning. Trots dessa brister och uppenbart slarv för att prångla ut boken snabbt, så lyckas författaren fånga en och få en att vilja läsa kapitel efter kapitel.
I tyskungen som till stor del handlar om nazism märker man väldigt tydligt av ointresset hos författaren att sätta sig in i nynazisters rasistiska och konstiga syn på människor och samhället. Vid upprepade tillfällen för hon ut budskapet att dessa människor vill göra det enkelt för sig genom att vara rasister och inte har genomtänkta ideologier. Men det är precis tvärtom, det är alla vi andra som är enkla, kan en svart och en vit ”para sig” och få barn så tycker vi det är okej. Medan nynazister har komplicerade ideologiska system för att värdera vem som får ”para sig” med vem, för att inte störa evolutionen och försämra rasens gener. Snacka om komplicerade regler, där handlar det inte bara om att bli kär och att klara av att hantera relationen.
Hade hon bemödat sig om att gå in på rasisternas hemsidor och läsa i några timmar hade hon lätt förstått att de inte alls har en enkel och simpel ideologi utan en rätt komplicerad sådan.
Nu blir boken ett uttryck för politisk korrekthet som på ett så ytligt sätt som möjligt beskriver nynazister, och inte minst tar Läckberg politiskt korrekta poäng bland mediaetablissemanget genom att nämna vårt parti bland dessa tomtar.

Jag tycker det verkar som om Camilla Läckberg satsar på att snabbt få ut dåligt genomarbetade böcker i en rask takt, troligtvis med syfte att de ska bli en TV-serie inom en inte alltför avlägsen framtid. Spänning och politisk korrekthet tycks vara det viktiga.

Kort resumé:
http://www.bokrecension.se/9137129953
http://www.boksidan.net/bok.asp?bokid=5430

Men nu vill jag nämna en annan bok, en bok som i många stycken är totala motsatsen till Läckbergs böcker. Den enda likheten är väl att det är spännande böcker som handlar om brott, men där slutar likheterna.

Sommarens riktiga vinstlott bland böckerna blev Frederick Forsyths ”Dubbelgångaren” (originaltitel ”The Afghan”). Här kan man tala om en bok som knappast är politisk korrekt i Sverige, men troligtvis politisk korrekt i länder som själva råkat ut för muslimsk terrorism nyligen som t.ex. Storbritannien, Spanien, Pakistan, Israel, Irak, Danmark, Frankrike, Indonesien och USA.
Boken känns genomarbetad, åtminstone den första halvan och författaren har ansträngt sig mycket med att kolla upp bakgrundsfakta för att göra boken mer trovärdig. Detta är något helt annat än Läckbergs hafsverk. Forsyth vet vad han skriver om, och han gör det väldigt väl, oavsett om han skriver om militärer, nationell säkerhet, terrorism, eller islam. Boken är mycket spännande och otroligt fängslande, och här irriterar man sig inte på fel utan tvärtom fascineras över att den är väl genomarbetad. Idén med en västerländsk dubbelgångare till en Afghan känns lite långsökt, även om han är mörk och uppväxt i ett muslimland, men det är inget emot Läckbergs långsökta historier med osannolika mördare som alla dyker upp i området kring lilla Tanumshede vid västkusten. Hur många mord sker det per år i Tanumshede? Troligtvis nära 0 i snitt. Hur många infiltratörer har USA och deras bundsförvanter i muslimska extremistkretsar? Troligtvis en hel del, speciellt Israel och USA är kända för att jobba på detta sätt.

Dubbelgångaren handlar om terrornätverket Al-Qaida och en brittisk överste, Mike Martin, som ska infiltrera nätverket för USAs räkning.
En klantig ny rekryt i Al-Qaida har använt sig av en högt uppsatt ledares mobiltelefon för att ringa ett samtal, en telefon som USA och dess samarbetspartner Pakistanska säkerhetspolisen spanat efter. Pakistanska polisen gör entré i lägenheten där telefonen använts, och skottväxling utbryter, men Al-Qaida-ledaren vägrar ge sig levande och hoppar mot en säker död från höghuset. De hittar dock information om ett stort kommande terrorattentat, och så är boken igång… Spännande bok, men enligt flera läsare är detta inte en av författarens bästa, pga vissa osannolika saker som sker senare i boken. Jag berättar inget för att inte förstöra spänningen. Detta är en författare som jag kommer att köpa fler böcker av, det är en mycket duktig författare som dessutom skriver thrillers om intressanta och dagsaktuella ämnen som muslimsk terrorism.

Kort resumé:
http://www.bokrecension.se/9100119571

I Sverige har vi tidigare haft en tradition av att man ska ”göra rätt för sig” och inte vara andra till last. Man ska ”dra sitt strå till stacken” och vara solidarisk mot andra så att de inte behöver “arbeta för två”. Goda värderingar som är grunden för ett välfungerande samhälle. Men den utbredda bidragstagarmentaliteten, där alltfler både utländska medborgare och svenskar lever på bidrag hotar den svenska ekonomin. Hur kommer det sig att alltfler slutat ”dra sitt strå till stacken” och slutat vara solidariska?

Problemet med den ökade ekonomiska bördan på den arbetande befolkningen har flera orsaker.
Dels så har vi haft en mycket kraftig invandring, där utländska medborgare fått permanenta uppehållstillstånd utan att försörja sig på arbete. En del har rentutav fått pension eller sjukpension, utan att ha arbetat en enda dag i Sverige. Snacka om osolidarisk fördelning av skattemedel! Varför har svenska arbetare försörjningsplikt mot utländska medborgare?
Dels är bidragen så höga att det helt enkelt inte lönar sig så mycket att arbeta med enklare jobb. Att ha mycket fritid är också något som ger livskvalité. Så en del, både svenskar och utländska medborgare utnyttjar helt enkelt systemet därför att de är lite ”bekväma” och inte känner ansvar för att ”dra sitt strå till stacken”.
Resultatet med den sjuknande arbetsmoralen i kombination med en hög invandring har blivit att den arbetande befolkningen får försörja en allt större grupp bidragstagare. Begreppet solidaritet har förvandlats från att ”alla ska dra sitt strå till stacken” och solidariskt bidra till samhällsekonomin, till att solidaritet nu betyder att de som arbetar ska försörja folk som inte arbetar. Tidigare kunde begreppet solidaritet även betyda att en arbetsgivare med väldigt hög lön delade med sig till sina anställda, så att alla som drog sitt strå till stacken fick lön för mödan. En slags rättvis fördelning av pengar bland de som arbetat och bidragit till företagets vinster.
Men nuvarande ”arbetarrörelse” socialdemokraterna, som närmast kan liknas vid en bidragstagarrörelse, har ändrat betydelsen av ordet solidaritet. Nu betyder solidaritet att de som arbetar och sliter ska försörja arbetsföra bidragstagare.
Snacka om att totalt byta ut betydelsen av ett ord och manipulera arbetarna. Och med Palme-socialismen så är det inte bättre än att man ska visa ”internationell solidaritet”, ett begrepp som i praktiken betyder att Sverige även ska försörja utländska medborgare på bidrag, ha täta kontakter med antisemitiska muslimska terrorister och skänka biståndspengar till korrupta terroriststater och kommuniststater. På vilket sätt gynnar detta arbetarna? Jag kan inte dra någon annan slutsats än att den socialdemokrati som Olof Palme formade är djupt osolidariskt mot arbetarna. Nuvarande partiledare, Mona Sahlin, har talat sig varm för just Olof Palme och den internationella “solidariteten”.

Var i världen kan man finna sådan dårskap, att försörja utländska medborgare på bidrag?
Att ta från den hårt arbetande arbetaren, och ge till den passive utländske medborgaren, är det solidaritet? NEJ, det är i högsta grad osolidariskt! Solidaritet vore att dessa utländska medborgare och de socialistiskt förslappade arbetsföra svenska bidragstagarna började dra sitt strå till stacken.

Jag längtar till den dag då alla som bor i Sverige börjar bli solidariska, och börjar dra sitt strå till stacken för att skapa ett välfungerande och trivsamt Sverige där vi som arbetar inte behöver betala världens näst högsta skatter för att kunna försörja arbetsföra människor på bidrag. Det är dags att arbetarrörelsen bryter sig loss från socialismen, denna ideologi som lett till utanförskaps och bidragstagarsamhället. Socialdemokraterna är i grunden ”arbetarfientliga” då deras politik lett till en av världens högsta skatter för den arbetande befolkningen, samt till en stor skara bidragstagande arbetsföra människor i vårt land.

Sverigedemokratisk politik är många gånger bättre för arbetare, en röst på oss är en röst för svenska arbetare. En garanti för att de skatter man betalar inte går till onödiga utgifter.
En politik som leder till att fler arbetar kräver en grundtrygghet för arbetarna i kombination med mindre krångliga regler för företagen. Danmarks modell ”Flexicurity” är intressant, eftersom den ökar flexibiliteten för företagen, ger gott stöd till arbetslösa, och kraftigt förbättrar möjligheterna att få jobb tack vare flexiblare regler för företagen.

Det är en modell som Sverigedemokraterna hämtar inspiration ifrån. Vi tror på en god grundtrygghet för arbetare, i kombination med en flexiblare arbetsmarknad. Dagens regelverk för företagen, kan i många stycken liknas mer vid regel-”värk”, än vid funktionella regler. Dessa regel-”värk” ihop med en av världens högsta skatter har orsakat att företag i Sverige i lägre grad vågar anställa ny personal. På en global marknad har Sverige blivit ett alltmer inattraktivt land för företagen att etablera sig. Och många svenska företag har flyttat produktion och huvudkontor utomlands pga. de ogynnsamma svenska reglerna och skatterna. Det är dags att göra Sverige attraktivt för företagande igen, och det är dags att göra Sverige attraktivt för arbetare igen!

Skattetrycket som andel av BNP har minskat en aning för Sverige efter maktskiftet i valet 2006. Sverige kommer nu på andraplats i högskatteligan, efter att ha varit det land som suger ut sin befolkning mest i världen i ett antal år. Danmark är nu utsugarland nummer ett.

Arbetarefientliga (S)ocialdemokraterna har under de senaste decennierna höjt skatten in absurdum. Det har lett till att Sverige blivit det land i västvärlden med allra högst skatt på arbete. Socialdemokraterna har i åratal lurat arbetare att de är det bästa partiet att rösta på för ”arbetare”. Genom fackföreningarna de kontrollerar har de bedrivit ständig opinion på arbetsplatser för socialdemokraterna. Men verkligheten är den att de svenska socialdemokraterna är det parti som gett just svenska arbetare de högsta skatterna i västvärlden, utan att fördenskull ge högst samhällsservice!
De har alltså bedragit Sveriges arbetare i åratal, och manipulerat dem att rösta på (s).
Och arbetare har varit dumma nog att låta sig luras, trots att deras ekonomi gradvis försämrats. Troligtvis har man röstat (s) pga grupptryck och fackföreningarnas villfarelse, snarare än pga. eget opartiskt och objektivt val mellan partier. I dagens globala internetsamhälle så går det dock inte att dölja verkligheten längre. En nyfiken skattebetalare kan genom en sökning på internet snabbt finna att Sverige t.ex. har högst skatt på arbete i EU.
Skatt på arbete har varit ca 46% de senaste åren i Sverige. (arbetsgivaravgift + A-skatt/löneskatt) (För egenföretagare med F-skatt: egenavgift + löneskatt)
Detta kan jämföras med medlet i EU som legat kring 35% de senaste åren.
Men har alla ”välfärdsstater” hög skatt på arbete?
Nej, välfärdsstaten Storbritannien har haft en skatt på arbete som legat kring 25%. Och Spanien har haft löneskatt på omkring 29%.
Det finns alltså ingen relation mellan hög välfärd och hög skatt på arbete, något som socialdemokraterna och de fackförbund som de kontrollerar hävdat och än idag hävdar.

Skatten arbetsgivaravgift är egentligen en löneskatt som har givits ett felaktigt namn, troligtvis för att vilseleda arbetare att tro att det inte är deras skatt utan företagets. Men skatten är lika direktkopplad till arbetarens lön som den övriga löneskatten. Jag kan inte se något annat skäl för uppdelningen av skatterna i två olika namn än just för att vilseleda arbetare.

Vänstern pådyvlar oss att ”hög skatt behövs för att klara välfärden”. Men hur kommer det sig då att länder med högre välfärd än Sverige har lägre skatt? Om högre skatt skulle innebära högre välfärd, så borde väl det gälla alla länder? Svenska politiker har troligtvis av ren lathet eller av brist på ansvarskänsla höjt skatten, istället för att effektivisera och använda de befintliga skattepengarna väl. Det är min slutsats som jag drar ifrån en jämförelse med andra välfärdsländer och deras skattetryck, att svenska politiker och tjänstemän använt skattepengarna sämre än andra länder. Pengar har gått till onödig administration, till bidrag, och till verksamhet som varken gynnat Sveriges ekonomi eller medborgarna. Sverige hade kunnat ha lika hög, eller till och med högre välfärd med lägre skattetryck. Arbetarna förtjänar en rättvis skattenivå! Jag tycker det är dags att de får det, för arbetaren är värd sin lön…

Vårdkonflikten pågår för fullt och tonen mellan de båda parterna Vårdförbundet och SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) har skärpts. Enligt SKL ligger kravet från Vårdförbundet på 15 procent, dubbelt så mycket som andra grupper har fått. Med tanke på att medlemsgruppen utgör cirka 90 000 personer, lär det kosta landstingen pengar, stora pengar.

Att sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker verkligen är viktiga grupper för samhället torde stå utom all tvivel, inte minst med tanke på att alla inte kan gå ut i strejk, eftersom det anses vara samhällsfarligt. Människors liv hänger på dessa viktiga yrkesgrupper. I till exempel Region Skåne har man valt att ställa in canceroperationer till följd av strejken, hävdar man. Vårdförbundet menar dock att detta är ett PR-trick avsett att slå undan benen på de strejkande. Vad som är sant eller inte är svårt att säga. Oavsett vilket måste även de som arbetar i vården ha konflikträtt.

Den största yrkeskategorin inom Vårdförbundet är sjuksköterskorna. Det är inte rimligt att ett yrke som kräver flera års högskolestudier inte generar högre medianlön än 23 800 kronor efter 20 år i yrket. Sjuksköterskorna är legitimerade, precis som läkarna, och de har ett juridiskt ansvar för hur de utför sina arbetsuppgifter. Vid misstag blir man anmäld till Hälso- och ansvarsnämnden som kan dela ut varning eller dra in sköterskans legitimation. Vi får inte heller glömma att sjuksköterskorna även har ett tungt jobb med många gånger obekväma arbetstider. Lönetilläggen för obekväm tid är också mycket sämre än i andra branscher, exempelvis i industrin.

Det torde stå utom allt tvivel att Vårdförbundets medlemmar är värda en högre lön. Anmärkningsvärt är hur arbetsgivarens syn skiljer sig på olika yrkesgrupper. Läkarnas medianlön är 52 000 kronor. Det känns knappast rimligt i relation till sjuksköterskorna. Undersköterskorna utför också ett nödvändigt vårdarbete. De saknar dock högskoleutbildning och har inga studieskulder. Ändå finns det på flera håll i landet undersköterskor som har högre löner än sjuksköterskor, vilket knappast kan anses vara rimligt.

Men hur kan Vårdförbundets löneanspråk finansieras? Låt oss titta på Landstinget Blekinge. Blekingesjukhuset gick under förra året back med drygt 90 miljoner kronor, vilket framförallt beror på ökade läkemedelskostnader, ökade driftskostnader och ökade personalkostnader. Det går inte att komma ifrån att en rejäl löneökning med stor sannolikhet skulle komma att leda till nedskärningar inom andra delar av landstingens verksamheter, och kanske även till högre landstingsskatt.

I Sverigedemokraternas förslag till landstingspolitiskt program skriver vi att vi vill förstatliga den högspecialiserade vården, som bland annat innefattar universitetssjukhusen. Men kanske borde vi gå ett steg längre och helt förstatliga sjukvården. Detta skulle kunna vara ett sätt att få bort regionala obalanser och fördela resurserna mer rättvist, och därmed nå rimligare lönenivåer för de anställda.

Oavsett om vi bara förstatligar specialistvården eller hela sjukvårdsapparaten, finns det effektiviseringsvinster att göra. Exempelvis räknar vi med vinster avseende resurser, prioriteringar, kvalitetskontroller och samordnade inköp (där landets samtliga sjukhus nationellt gör gemensamma och tvingande upphandlingar genom en ordentlig konkurrensutsättning gentemot en mängd företag).

Fler delar av vårdarbetet, framför allt inom primärvården, skulle kunna utföras av privata företag som träffar vårdavtal med staten, vilket också framförs i Sverigedemokraternas förslag till landstingspolitiskt program, där vi skriver följande: “Sverigedemokraterna lägger inget egenvärde i vem som driver sjukvården. Vår ledstjärna är bästa möjliga vård per krona, oavsett om vården drivs i offentlig eller privat regi.”

Vi är övertygade om att både patienterna och de anställda skulle kunna dra nytta av att det finns flera utförare och arbetsgivare inom vården, inte minst lönemässigt för de sistnämnda. Det har visat sig att privata vårdgivare i primärvården har en högre effektivitet än den offentligt drivna primärvården, privat primärvård hjälper fler patienter till en lägre kostnad. Förutom lägre kostnader och nöjdare patienter, leder det till kortare vårdköer och därmed kortare sjukskrivningar.

Med privat primärvård menar vi en offentligt och solidariskt finansierad vård som är lika för alla, dock med den skillnaden att den produceras och väljs privat. Här i Sverige är för övrigt cirka 25 procent av primärvården privat, i länder som Danmark, Norge och Nederländerna någonstans mellan 95 och 100 procent privat primärvård, så visst har vi ett manöverutrymme. Naturligtvis ska dock en privatisering av primärvården genomföras med en viss försiktighet. Med detta menar vi att det ska ställas hårda krav på utövarna, att deras verksamhet uppfyller de krav och mål som ställs.

Vi vill vidare lyfta fram den så kallade Hallandsmodellen, eftersom vi förespråkar ett liknande system i vårt landstingspolitiska program: “Sverigedemokraterna menar att möjligheten att fritt välja vårdgivare är viktig. Vi förespråkar en vårdpeng i hela Sverige. Med vårdpeng ges patienten möjlighet att välja den vårdgivare man bedömer som mest kompetent. Konkurrensen mellan vårdgivare sporrar till förbättrad kvalitet och tillgänglighet hos de olika vårdgivarna.”

I Halland har man valt att införa en kundvalsmodell, vilket innebär att patienterna ges frihet att själva välja utövare samtidigt som man öppnat upp för privata alternativ. I Halland ges den vårdgivare kunden valt en “påse med pengar” av landstinget. Om inte patienten är nöjd med den vård som ges, är det bara för patienten att välja en ny vårdgivare, vilket innebär att “påsen med pengarna” följer med.

Det är således den enskilde individen, och inte någon politiker, som själv avgör vad som är bra eller dålig vård, bra eller dåligt bemötande, och så vidare. Detta sätter press på vårdgivarna att erbjuda en bra och effektiv vård. Det går nämligen inte bara att ropa efter mer pengar till vården. I stället måste vi effektivisera den befintliga verksamheten så att våra befintliga resurser kan användas så bra det är möjligt. Ovan nämnda exempel vore ett steg i rätt riktning.

Vidare räknar vi med att en kraftigt minskad invandring och en ökad frivillig återvandring skall leda till stora besparingar inom vården. Dels på grund av att dagens invandringspolitik innebär att landet över tid tar emot långt fler människor än näringslivet kan sysselsätta, vilket följaktligen också innebär att färre skall försörja fler, med konsekvensen av en mycket högre belastning på sjukvården. Och dels på grund av att kostnaderna för flyktingar och asylsökande inom vården minskar kraftigt med en sverigedemokratisk sjukvårdspolitik.

Sammantaget tror vi att nämnda prioriteringsförslag skapar utrymme för sjuksköterskornas välförtjänta lönehöjning – dessutom i kombination med en bättre kvalitet på vården.

Richard Jomshof, Gruppledare för Sverigedemokraterna i Blekinge läns landsting
David Kronlid, Oppositionsråd för Sverigedemokraterna i Örebro läns landsting

Referenser:
http://www.vardforbundet.se
http://www.skl.se
http://www.lo.se/home/loung/home.nsf/unidView/CFB33D17FF84C66FC1256E860074256A
http://www.socialpolitik.com/gamlanummer/arkiv2001/004-5/s16_solidariteten_ar.html
http://www.fokus.se/2007/10/vardfakta/
http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=1122407&BroadcastDate=&IsBlock=0
http://www.hn.se/m_standard.php?id=930002&avdelning_1=109&avdelning_2=294&
http://www.dagensmedicin.se/debatt/2008/02/05/vardval-halland-inte-perfe/index.xml

Att kämpa för miljön är fint och ädelt. Men är borgarnas höjda skatter på fossila bränslen ett genuint försök att förbättra miljön? Går dessa enorma skatter som betalas av Sveriges bilister till att förbättra miljön? Minskar bilresandet för att skatten ökar med några tiotals ören per liter?
Detta är frågor som är väl värda att tänka på när man ska granska den nya borgerliga högskattepolitiken.

De väljare som hoppades att en borgerlig regering skulle driva borgerlig skattepolitik har troligtvis blivit rejält ledsna och besvikna efter senaste valet. Man har mestadels bytt ut vissa skatter mot andra. Bensinskatten höjs ”för miljöns skull”. Men är det bevisat att höjd skatt minskar bilåkandet? Nej, vi kan med stor säkerhet fastslå, efter en lååång tid av skyhöga skatter riktade mot bilister, att höga skatter inte leder till minskad bilåkning. Hade höga skatter hjälpt, så hade vi redan sett effekten de senaste decennierna.

Varför höjer då borgarna skatten? Är det fastställt att det är miljövänligt att köra bilen på E85, som i dagsläget är det enda verkliga ”miljöbränsle”-alternativet i Sverige? Nej, bränslet har troligtvis även negativa effekter på miljön, och det är inte det mest energieffektiva ”miljöbränslet”.

Kommer folk att köra mindre bil för att det kostar en tusenlapp extra per år? KNAPPAST!
Resultatet blir troligtvis istället att bilisterna får mindre pengar kvar för att köpa varor eller att spara i aktier/fonder. Jag tror miljön är ett svepskäl att öka skatteintäkterna. Bensinskatten har under lång tid varit väldigt hög med miljön som svepskäl. Märkligt nog har inte alla redan betalda ”miljö”-skattepengar fonderats för att främja miljön. Sveriges vägar är bland de sämsta i västeuropa, så där satsas det inte mycket heller. Trots världens högsta skattetryck, och hög skatt på bränsle har man inte lyckats bygga motorväg hela vägen mellan storstäderna Stockholm, Oslo och Göteborg. Pengarna har alltså gått till att finansiera helt andra saker. Och jag som trodde momsen var till för det!

De verkliga faktorerna som påverkar miljön är tillgången till miljövänligare bränsle, och bilar som kör på mer miljövänliga bränslen. En tydlig avfasningsplan för fossila bränslen är en annan faktor som får alla parter att styra över till miljövänligare bränslen. Det skulle hjälpa både bilköpare, biltillverkare, bilförsäljare och staten i sin framtidsplanering.

Hur kommer staten att klara sig om hela befolkningen plötsligt skulle välja att bli miljövänliga? Tänk om alla övergick till att sluta resa med bil/buss, och istället gå, cykla eller åka tåg? Vilken fantastisk miljöåtgärd… Men statens ekonomi skulle skadas! Staten har gjort sig beroende av skatt på bränsle. Skatterna på bensin finansierar så mycket mer än vägbyggen. Tänk om alla blev miljövänner, på allvar?

Regeringsskifte uppkommer inte därför att väljarna vill ha samma högskattepolitik med personer av en annan politisk färg vid rodret. Nej, väljarna byter regering därför att de vill se förändring och bättre politik. Borgarna levererar lika socialistisk politik som vänstern.
Trots en borgerlig regering, så leder Sverige fortfarande skatteligan med världens högsta skatter. Har månne borgarna blivit högersocialister? Kanske är det dags att kalla dem vid dess rätta namn framöver istället för borgare?

Avskaffandet av fastighetsskatten innebär för många att man betalar ungefär lika mycket skatt, men nu med nya namn. Ville väljarna verkligen att man skulle byta namn och utformning på skatter men behålla världens högsta skatter? Ville borgarnas väljare verkligen ha den politik som de för? Nu senast vill de höja bensinskatten för att finansiera statens utgifter. Bensinskatten, som redan är så hög!

Bensinskatt för miljöns skull?
Knappast!

Jag misstänker att skälet till att höja skatten istället kan vara någon av eller bägge nedanstående två alternativ:
-Höjd skatt på bensin och diesel behövs för att kortsiktigt finansiera andra skattesänkningar.
-Eftersom ”miljöbilarna” ökar i antal, och man vill behålla samma skatteintäkter ifrån bilismen behöver man framöver höja skatten på miljöbränslen. Enda sättet att motivera det är att först ha höjt skatten på fossila bränslen för att kunna behålla samma skatteskillnad mellan t.ex. bensin och E85. Staten har ju gjort sig beroende av överbeskattning på bränsle.

Tänk om det fanns en värld där blått var blått, en värld där väljarna som röstade blått fick blåa resultat! Men om väljarna i nästa riksdagsval röstar blågult, så kan jag garantera att jag kommer verka för en blågul politik! Blågult för mig är att värna medborgarnas intressen. Det är ju medborgarna som utgör nationen, inte staten. I ett blågult Sverige hör inte världens högsta skattetryck!
Sverige behöver varken blå eller röd politik, bägge saknar kontakt med verkligheten, och de sätter statens ekonomiska intressen framför medborgarnas. Ändå är det medborgarna som är enda skälet till statens existens och syftet med att ha en stat är att tillgodose medborgarnas intressen. Varför lyckas varken höger eller vänster?
Sverige behöver blågul politik, en politik där medborgarna får sin röst hörd! Sverige behöver utökad demokrati, och politiker som verkar för medborgarnas bästa. Det räcker inte att ge tomma löften i valrörelsen. Vi behöver mer direktdemokrati!

För vem kan på allvar tro att medborgarnas bästa är att lida under världens högsta skattetryck?

Och miljöbränslen? Är det bra?
Javisst, miljöbränslen har trippel positiv effekt:
-Vår jord och våra barnbarnsbarn tjänar på att vi bryr oss om miljön idag.
-Det blir fler jobb, i Sverige och i andra länder, inom flertalet branscher inte minst för bönder, skogsägare, kemister, ingenjörer, och inom bilindustrin.
-I takt med att oljeberoendet minskar så minskar också islams inflytande och bidragen till terrorism.

Personligen hoppas jag att biogas och andra relativt kostnads- och energieffektiva miljöbränslen får ett rejält genomslag, så att vi både bryter oljeberoendet, bidrar till fler jobb, använder slaggprodukter effektivt och kör miljövänligare!

Som förespråkare av utökad demokrati och yttrandefrihet ser jag med stort allvar på utvecklingen i Sverige. Demokratin, åsiktsfriheten och yttrandefriheten är på tillbakagång i landet.

- Kristna kyrkor ska tvingas viga homosexuella, helt emot den kristna religionen.

- Utländska reggaeartister ska tvingas byta åsikter om homosexualitet för att få spela på konsert i Sverige.

- Ateister och kristna i Sverige ska behöva ge avkall på yttrandefriheten och anpassa sig för fanatiska muslimers hot och påtryckningar, för att inte “kränka” dem.

- En socialdemokratisk minister stängde med hjälp utav UD och SÄPO ner Sverigedemokraternas hemsidor under första muhammedbildskrisen.

- Svenska ledande politiker för både M och S ber muslimer om ursäkt för att våra medborgare använder yttrandefriheten i sitt eget land!

- Svenska medborgare som frivilligt valt en icke “politiskt korrekt” religiös eller ideologisk inriktning, motarbetas i sitt eget land av statlig media som de själva finansierar genom skatt och TV-avgifter! T.ex. abortmotståndare, invandringskritiker, friskoleförespråkare, nyliberala, Livets Ord, Plymouthbröderna, m.fl. De som vill minska invandringen av säkerhetskäl, samt ekonomiska och kulturella skäl framställs i statlig skattefinansierad media som “främlingsfientliga” “rasister” och “odemokratiska”.

- Styrande partier motverkar, med statlig media, lobbyorganisationer som inte faller dem i smaken men skänker skattepengar(!) till de lobbyorganisationer som för ut det budskap de själva vill höra. T.ex. RFSL, RFSU, Expo och feministiska nätverk.

-Socialdemokraterna gynnar sina egna stödorganisationer ekonomiskt, t.ex. fackförbund och socialistiskt vinklade studieförbund.

- Skolbarn klassas som rasister, förvägras rätten att fotograferas och att delta i lektioner för att de har tröjor med svenska flaggan. Svenska medborgare i SVERIGE får inte bära svenska flaggan på sina kläder! Vilket anti-svenskt förtryck! Till vilket land ska vi svenskar fly undan etnisk förföljelse?

- Pastor Åke Green som predikade sin religion i sin egen kyrka döms till fängelse och blir tvungen att överklaga i två omgångar för att slippa fängelsestraff.

- I valet 2006 står en muslimsk företrädare på valdagen i Vivalla i Örebro vid valsedelsbordet för att se till att muslimerna röstar på “rätt” parti.

- I en av vallokalerna i Vivalla i Örebro lade någon undan valsedlarna för SD, utan att valförrättarna ingrep.

- Ivriga socialdemokratiska medlemmar i Storstockholm ägnar sig åt valfusk genom att låtsas vilja hjälpa pensionärer genom att vara ombud för att sedan byta ut valsedlar mot socialdemokratiska valsedlar.

-Valfusk sker många gånger utan att ordentligt straff utdelas eller att nyval görs i valkretsen/kommunen.

-Sverige skänkte en del av sin makt och suveränitet till EU vid inträdet i unionen. Nu kräver EU alltmer och får större inflytande på Sveriges bekostnad.

-Inför valet 2002 drev SVT:s ”Uppdrag granskning” en kampanj mot M för att påverka valutgången genom att anklaga dem för att vara rasistiska. Statlig television används gång efter annan för att påverka valutgången och folks opinion. Detta är inget annat än maktmissbruk och hör inte hemma i en demokrati. Det är troligtvis ett tecken på genomgående korruption och maktmissbruk inom offentlig sektor efter långvarigt socialistiskt styre i Sverige.

Demokratiunderskottet växer, riksdagspartierna går i bräschen för minskningen av medborgarnas rättigheter

Sverige står inför en enorm fara, betydligt större än de som ofta belyses av media och det är begränsningen av mötesfriheten, åsiktsfriheten och yttrandefriheten. Denna utveckling ser vi tydligt i Sverige där politisk korrekthet har ersatt demokrati som norm i samhället. Istället för verklig demokrati där folkets vilja styr Sverige så har istället de 7 riksdagspartierna ersatt demokratin med en snäv uppsättning av politiskt korrekta idéer som ska styra landet. De kallar detta ”demokratiska värderingar”, men menar egentligen att bara vissa åsikter ska få finnas i Sverige och att alla andra åsikter ska förtryckas. Är det demokrati?

I en demokrati får alla medborgare ha vilka åsikter de vill och säga det öppet utan att de som personer diskrimineras. Medborgarna ska också kunna organisera sig och föra ut sitt budskap utan att organisationen diskrimineras av en självutnämnd åsiktspolis bland en medial och politisk maktelit!

Min slutsats är att Sverige inte är en fullskalig demokrati. Eftersom folket ändå har makt att avsätta de som förtrycker dem genom val så måste landet ändå betecknas som en demokrati, men en kraftigt begränsad sådan.

Har Sveriges 7 riksdagspartier politiker som ivrar för demokrati och yttrandefrihet? Min egen erfarenhet efter att ha varit politiker i ett år är att de som ivrar för yttrandefrihet, åsiktsfrihet och mötesfrihet är i klar minoritet! De allra flesta följer istället det politiskt korrekta grupptrycket istället för att följa sina samveten. Är det demokratiskt att politiker i maktställning motverkar vissa åsikter som finns hos landets egna medborgare? Borde inte istället makthavarna i en demokrati lyssna på medborgarna och styras utav deras vilja?

Utvecklingen är allvarlig, och jag hoppas att människor som ivrar för yttrandefrihet och demokrati börjar engagera sig mer i politiken. Och att de gamla partierna gradvis ersätts av nya fräscha partier där ärliga och rakryggade medborgare engagerar sig för att utöka demokratin och yttrandefriheten i landet.

De mest positiva till EU har som skäl till EU-medlemskap menat att EU är bra för demokratin och för fred. Men är EU en garant för demokrati och fred? Jag menar att det är precis tvärtom. Bryssels behandling utav oppositionspolitiker vid en fredlig demonstration emot islamiseringen utav Europa visar att EU:s huvudstad starkt tar avstånd ifrån demokrati, yttrandefrihet och demonstrationsfrihet.

EU kan i sällsynta fall vara bra för demokratin, t.ex. genom att tvinga fram ett starkare skydd för yttrandefrihet än vissa av sina medlemsländer tidigare haft. Men EU är samtidigt dåligt för nationers självbestämmanderätt och därmed demokratin. Yttrandefriheten inom EU är inte garanterad, utan många länder gör tvivelaktiga saker. Nu senast Belgien som visat sig använda alla tillbuds medel för att stoppa en demonstration som inte gillades utav mångkulturförespråkande politisk majoritet. EU innebär inte fred utan en ökad risk för väpnade konflikter, motsättningar och terrorism, genom att EU tar emot många invandrare ifrån muslimländer, stöttar terroriststater med biståndsmedel, och böjer sig för utländska religioners och kulturers krav på positiv särbehandling.

Fullständig demokrati kräver inte bara parlamentarisk demokrati och val, utan kräver även yttrandefrihet, åsiktsfrihet, rätt att organisera sig, religionsfrihet, ett professionellt rättssystem och rätt att demonstrera.
Bryssel, EU:s huvudstad, föregick igår med dåligt exempel och visade hur anti-demokratiskt makten hanterar politisk opposition. Ledande företrädare för ett av Belgiens större oppositionspartier Vlaams Belang, attackerades igår brutalt utav polis vid en demonstration som flertalet europeiska politiker deltog i.

Demonstrationen med anledning utav terrorattentaten den 11 september 2001, handlade om islamiseringen utav Europa och riskerna det medför. Flertalet europeiska politiker närvarade, blanda andra politiker i EU-parlamentet. Även Sverigedemokratiska representanter närvarade. Först vägrade Belgien att ge tillåtelse till en demonstration, helt emot alla demokratiska principer. När de sedan demonstrerade ändå så omhändertog polis högt uppsatta Belgiska politiker på ett brutalt sätt.

Se bilder ifrån hur ledande företrädare för partiet omhändertas utav polisen här: http://www.vlaamsbelang.be/0/3681/

En video ifrån polisens brutala omhändertagande utav ledande oppositionspolitiker finns här: http://www.vlaamsbelang.be/0/3682/

Och här det värsta, partiledaren och EU-parlamentarikern, Frank Vanhecke, hålls fast medan en polis klämmer pungen:
Danska TV2 visar bild av hur belgisk polis plågar partiledaren Frank Vanhecke

De som tror att EU:s politiker ivrar för demokrati kan sluta att hoppas. Yttrandefrihet och demonstrationsfrihet gäller tydligen bara de som har ”rätt åsikter”. Om ledande europeiska politiker inte ivrar för mångkultur och islamisering utav Europa i EU, så är det nedläggning, strypgrepp, fasthållning och timslånga förhör som gäller.
I Belgien så olagligförklarades 2004 Vlaams Blok(Flamländska Blocket), för att snabbt uppstå igen under nuvarande namnet Vlaams Belang (Flamländska intresset). Partiet, som är emot icke-västerländsk invandring och som vill att Flandern bryter sig ur Belgien och blir självständigt, är ett stort och populärt oppositionsparti i Belgien.

Tänk er själva om samma situation hade hänt i Sverige, om Socialdemokraterna hade olagligförklarat Moderaterna för att de ivrade för lägre skatter, vägrat ge dem rätt att demonstrera emot höjda skatter, och sedan som sista utväg låta polisen använda onödigt mycket våld emot Moderaternas toppföreträdare, häkta dem och förhöra dem i timtal?

Precis detta har hänt i Belgien igår, fast i detta fall var det inte skatter det handlade om utan islamiseringen utav Europa. I EU:s huvudstad Bryssel råder uppenbarligen inte demokrati. Endast en åsikt är tillåten, och det är ivrandet för mångkultur och islamanpassning utav Europa.

Kanske dags för svenska folket att rösta på partier till EU-parlamentet som står upp för demokrati och yttrandefrihet och som vågar sätta gränser för invandringen och islamiseringen? Kanske rentutav dags för Sverige att gå ur EU?

Under de senaste decennierna, har kristendomen fått allt mindre inflytande i skolan. Avkristningen av landet har letts både utav naiva ateister och utav naiva mångkultursförespråkare, främst inom den politiska vänstern. De partier som utmärkt sig mest för att förstöra moralen i samhället och kämpa emot kristet inflytande är V, S, Fp och Mp.

Resultaten ser vi idag:

- ett stort antal ungdomar som får könssjukdomar,
- västvärldens högsta antal aborter,
- EU:s högsta aborttal för ungdomar under 19 år,
- droganvändning ibland ungdomar,
- invandrarungdomar som ägnar sig åt gruppvåldtäkter,
- invandrarungdomar som sysslar med personrån och snatterier,
- svenska ungdomar som snattar,
- sexuella avvikelser hyllas i dagens morallösa samhälle,
- ungdomsfyllekultur,
- slöa och slappa viljelösa ungdomar,
- flera generationer av omotiverade, upproriska och själviska unga människor som måste lära sig den hårda vägen att kristen moral egentligen hade varit bättre än skolans morallöshet.

För vad händer om man tar bort moral och kristendom ur skolan? Jo, man får ungdomar som inte har någon uppfattning om vad rätt och fel är, som känner att livet är meningslöst, och som bara lever för den egna njutningen. Detta förstärks ytterligare utav skolans ensidiga undervisning om evolutionsteorin ur ett strikt ateistiskt perspektiv, som lär ut att människor har kommit till utav en slump. Ja, hela universum ska ha kommit till av en slump, och allt liv har bara uppkommit utav ovanligt lyckliga slumpartade processer.

Dagens slappa skola lär ut en normrelativism som i sig har hjälpt till att rasera den svenska (dvs protestantiska) moralen. När alla normer och värderingar jämställs så finns det inget som är dåligt och inget som bra, vilket reducerar oss människor till nihilistiska hedonister. Ännu mer förvirrande blir det för svenska ungdomar när de får höra att man kan förakta kristendomen, men att man ska respektera islam för att inte kränka muslimer.

Ungdomar behöver lära sig god kristen moral. Oavsett om man följer eller inte följer den kristna moralen som ungdom, så ger det en god grund och positiv påverkan. Det blir en grundtrygghet i samhället, ett gemensamt rättesnöre och gemensamma värderingar som hela samhället mår bättre av.

Därför tror jag på en statlig skola, där ungdomar undervisas moral byggd på kristna värderingar. En annan fördel med en statlig skola är att man får jämnare kvalité över landet. Idag så ser man t.ex. att gymnasieskolor i Stockholm är i mycket sämre skick än många skolor på landsbygden. Ändå bekostas dessa landsbygdsskolor utav robin-hood skatter ifrån just stockholmskommuner. En statlig skola byggd på kristen grund skulle ge färre kvalitetsvariationer i landet, skulle ge den unga generationen en trygghet och en bra grund i livet baserad på den kristna moralen.