Kommentar med anledning av den pågående vårdkonflikten
Vårdkonflikten pågår för fullt och tonen mellan de båda parterna Vårdförbundet och SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) har skärpts. Enligt SKL ligger kravet från Vårdförbundet på 15 procent, dubbelt så mycket som andra grupper har fått. Med tanke på att medlemsgruppen utgör cirka 90 000 personer, lär det kosta landstingen pengar, stora pengar.
Att sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker verkligen är viktiga grupper för samhället torde stå utom all tvivel, inte minst med tanke på att alla inte kan gå ut i strejk, eftersom det anses vara samhällsfarligt. Människors liv hänger på dessa viktiga yrkesgrupper. I till exempel Region Skåne har man valt att ställa in canceroperationer till följd av strejken, hävdar man. Vårdförbundet menar dock att detta är ett PR-trick avsett att slå undan benen på de strejkande. Vad som är sant eller inte är svårt att säga. Oavsett vilket måste även de som arbetar i vården ha konflikträtt.
Den största yrkeskategorin inom Vårdförbundet är sjuksköterskorna. Det är inte rimligt att ett yrke som kräver flera års högskolestudier inte generar högre medianlön än 23 800 kronor efter 20 år i yrket. Sjuksköterskorna är legitimerade, precis som läkarna, och de har ett juridiskt ansvar för hur de utför sina arbetsuppgifter. Vid misstag blir man anmäld till Hälso- och ansvarsnämnden som kan dela ut varning eller dra in sköterskans legitimation. Vi får inte heller glömma att sjuksköterskorna även har ett tungt jobb med många gånger obekväma arbetstider. Lönetilläggen för obekväm tid är också mycket sämre än i andra branscher, exempelvis i industrin.
Det torde stå utom allt tvivel att Vårdförbundets medlemmar är värda en högre lön. Anmärkningsvärt är hur arbetsgivarens syn skiljer sig på olika yrkesgrupper. Läkarnas medianlön är 52 000 kronor. Det känns knappast rimligt i relation till sjuksköterskorna. Undersköterskorna utför också ett nödvändigt vårdarbete. De saknar dock högskoleutbildning och har inga studieskulder. Ändå finns det på flera håll i landet undersköterskor som har högre löner än sjuksköterskor, vilket knappast kan anses vara rimligt.
Men hur kan Vårdförbundets löneanspråk finansieras? Låt oss titta på Landstinget Blekinge. Blekingesjukhuset gick under förra året back med drygt 90 miljoner kronor, vilket framförallt beror på ökade läkemedelskostnader, ökade driftskostnader och ökade personalkostnader. Det går inte att komma ifrån att en rejäl löneökning med stor sannolikhet skulle komma att leda till nedskärningar inom andra delar av landstingens verksamheter, och kanske även till högre landstingsskatt.
I Sverigedemokraternas förslag till landstingspolitiskt program skriver vi att vi vill förstatliga den högspecialiserade vården, som bland annat innefattar universitetssjukhusen. Men kanske borde vi gå ett steg längre och helt förstatliga sjukvården. Detta skulle kunna vara ett sätt att få bort regionala obalanser och fördela resurserna mer rättvist, och därmed nå rimligare lönenivåer för de anställda.
Oavsett om vi bara förstatligar specialistvården eller hela sjukvårdsapparaten, finns det effektiviseringsvinster att göra. Exempelvis räknar vi med vinster avseende resurser, prioriteringar, kvalitetskontroller och samordnade inköp (där landets samtliga sjukhus nationellt gör gemensamma och tvingande upphandlingar genom en ordentlig konkurrensutsättning gentemot en mängd företag).
Fler delar av vårdarbetet, framför allt inom primärvården, skulle kunna utföras av privata företag som träffar vårdavtal med staten, vilket också framförs i Sverigedemokraternas förslag till landstingspolitiskt program, där vi skriver följande: “Sverigedemokraterna lägger inget egenvärde i vem som driver sjukvården. Vår ledstjärna är bästa möjliga vård per krona, oavsett om vården drivs i offentlig eller privat regi.”
Vi är övertygade om att både patienterna och de anställda skulle kunna dra nytta av att det finns flera utförare och arbetsgivare inom vården, inte minst lönemässigt för de sistnämnda. Det har visat sig att privata vårdgivare i primärvården har en högre effektivitet än den offentligt drivna primärvården, privat primärvård hjälper fler patienter till en lägre kostnad. Förutom lägre kostnader och nöjdare patienter, leder det till kortare vårdköer och därmed kortare sjukskrivningar.
Med privat primärvård menar vi en offentligt och solidariskt finansierad vård som är lika för alla, dock med den skillnaden att den produceras och väljs privat. Här i Sverige är för övrigt cirka 25 procent av primärvården privat, i länder som Danmark, Norge och Nederländerna någonstans mellan 95 och 100 procent privat primärvård, så visst har vi ett manöverutrymme. Naturligtvis ska dock en privatisering av primärvården genomföras med en viss försiktighet. Med detta menar vi att det ska ställas hårda krav på utövarna, att deras verksamhet uppfyller de krav och mål som ställs.
Vi vill vidare lyfta fram den så kallade Hallandsmodellen, eftersom vi förespråkar ett liknande system i vårt landstingspolitiska program: “Sverigedemokraterna menar att möjligheten att fritt välja vårdgivare är viktig. Vi förespråkar en vårdpeng i hela Sverige. Med vårdpeng ges patienten möjlighet att välja den vårdgivare man bedömer som mest kompetent. Konkurrensen mellan vårdgivare sporrar till förbättrad kvalitet och tillgänglighet hos de olika vårdgivarna.”
I Halland har man valt att införa en kundvalsmodell, vilket innebär att patienterna ges frihet att själva välja utövare samtidigt som man öppnat upp för privata alternativ. I Halland ges den vårdgivare kunden valt en “påse med pengar” av landstinget. Om inte patienten är nöjd med den vård som ges, är det bara för patienten att välja en ny vårdgivare, vilket innebär att “påsen med pengarna” följer med.
Det är således den enskilde individen, och inte någon politiker, som själv avgör vad som är bra eller dålig vård, bra eller dåligt bemötande, och så vidare. Detta sätter press på vårdgivarna att erbjuda en bra och effektiv vård. Det går nämligen inte bara att ropa efter mer pengar till vården. I stället måste vi effektivisera den befintliga verksamheten så att våra befintliga resurser kan användas så bra det är möjligt. Ovan nämnda exempel vore ett steg i rätt riktning.
Vidare räknar vi med att en kraftigt minskad invandring och en ökad frivillig återvandring skall leda till stora besparingar inom vården. Dels på grund av att dagens invandringspolitik innebär att landet över tid tar emot långt fler människor än näringslivet kan sysselsätta, vilket följaktligen också innebär att färre skall försörja fler, med konsekvensen av en mycket högre belastning på sjukvården. Och dels på grund av att kostnaderna för flyktingar och asylsökande inom vården minskar kraftigt med en sverigedemokratisk sjukvårdspolitik.
Sammantaget tror vi att nämnda prioriteringsförslag skapar utrymme för sjuksköterskornas välförtjänta lönehöjning – dessutom i kombination med en bättre kvalitet på vården.
Richard Jomshof, Gruppledare för Sverigedemokraterna i Blekinge läns landsting
David Kronlid, Oppositionsråd för Sverigedemokraterna i Örebro läns landsting
Referenser:
http://www.vardforbundet.se
http://www.skl.se
http://www.lo.se/home/loung/home.nsf/unidView/CFB33D17FF84C66FC1256E860074256A
http://www.socialpolitik.com/gamlanummer/arkiv2001/004-5/s16_solidariteten_ar.html
http://www.fokus.se/2007/10/vardfakta/
http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=1122407&BroadcastDate=&IsBlock=0
http://www.hn.se/m_standard.php?id=930002&avdelning_1=109&avdelning_2=294&
http://www.dagensmedicin.se/debatt/2008/02/05/vardval-halland-inte-perfe/index.xml